Det kommer att gå åt pipsvängen om vi fortsätter såhär

I veckan uppkom en diskussion kring euroobligationerna och Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson gav besked om att S säger nej till euroobligationer. Tydligen har någon fattat det beslutet i något rum. Riktigt hur det har gått till vet jag inte. Plötsligt var vi bara emot. Att förslaget aktualiserades av Hollandes valseger i Frankrike spelade ingen roll. Finanspakt á la Merkozy is the shit liksom.

Några S-bloggar tyckte att detta var ett bra besked. Johan Westerholm och Martin Moberg gladde sig åt det hela. Jag skrev en kommentar till Martin på Facebook där jag uttryckte en annan åsikt och vi konstaterade att vi var "oense men inte splittrade" för att citera mig själv. Så ska det vara i ett stort parti och man får köpa att vi inte alltid håller med varandra. Även om jag fortfarande undrar hur det kommer sig att vi i S nu plötsligt är emot euroobligationer.

Dock får man ibland oväntad draghjälp i sin argumentation och sådan draghjälp kommer idag från Peter Wolodarski i DN. Wolodarski som sin vana trogen blandar och ger har idag slagit huvudet på spiken. Han skriver om Eurokrisen i allmänhet och Spanienkrisen i synnerhet och han formulerar pudelns kärna ruskigt bra:

"Berlin säger nej till en gemensam europeisk upplåning via euroobliga­tioner. Nej till en större krisfond. Nej till en europeisk bankakut. Nej till att ECB lånar pengar direkt till stater. Nej till högre inflation för att snabbare få bort skulder. Nej till färre nedskärningar och mer stimulanser för att få fart på tillväxten, inte minst i Tyskland.
Man kan resa relevanta invändningar mot vart och ett av dessa förslag. Men man kan inte avfärda samtliga utan att det får konsekvenser."

S i Sverige är inte riktigt lika långt gångna men samtidigt vågar inte vår partiledning ta kraftfull ställning i den för trovärdigheten så känsliga frågan om ekonomin. Anders Borg däremot kör på samma linje som Merkel och det blir på något sätt en referenspunkt för Magdalena Andersson. Så länge inte Borg tar ut svängarna, vilket han inte kommer att göra, så vill inte Andersson heller göra det. Kontentan blir ett politikens "Följa John" där Borgs förtroende hos den svenska allmänheten sätter gränserna för vad man kan, får och vågar säga. Wolodarski igen:

"Att Sverige, med regeringen och ­Socialdemokraterna i armkrok, fort­farande håller fast vid det tyska nedskärningstänkandet är sorgligt.
Det som krävs för att skulderna ska kunna minska är att Europa åter börjar växa. Utan ekonomisk tillväxt kommer lånebehovet bara att öka. Men hoppet om en ekonomisk återhämtning är obefintligt när både staten och den privata sektorn stramar åt samtidigt – och från Asien och USA kommer ingen draghjälp."

Det är möjligt att Magdalena Andersson och partiledningen gör det taktiskt korrekta utifrån ett svenskt opinionsperspektiv och det är möjligt att vi tack vare försiktiga generaler vinner striden om det politiska förtroendet på hemmaplan. Men kom inte och påstå att det löser någon eurokris för det gör det inte. Vi socialdemokrater har gnällt på vår egen svenska regering i sex års tid om att man inte kan bromsa sig ur en uppförsbacke och att man måste skapa förutsättningar för en jobbtillväxt när massarbetslöshet råder. Varför nu inte detta gäller i den finansiella och ekonomiska gemenskapen som euroländerna befinner sig i begriper i vart fall inte jag. Vi får se om dessa experter på krascher och krockar kan hjälpa oss att förstå bättre:



Nä, inte blev man klokare av det...

*****

Media: Per T Ohlsson på ämnet

Läs mer på Socialdemokraterna