President Obama blandar och ger verkligen. För några veckor sedan avrättade han Usama bin Laden och bröt mot både den ena och den andra principen. Igår uttalade han sig om att förutsättningarna för en fred mellan Israel och Palestina är att 1967 års gränser gäller. Visserligen är det lite ironiskt att en amerikansk president som är med och ockuperar ett antal länder uttalar sig om att imperialistiska tendenser måste få ett slut men det är ändå positivt och man får väl se det som dom små stegens politik.
Att den israeliska högern, tillsammans med den amerikanska, får tuppjuck är inte så konstigt. En amerikansk president som sätter press på Israel har väl inte synts till på bra länge och att han så tydligt trycker på ett israeliskt tillbakadragande måste svida rejält. Dessutom ska väl Israel vara väldigt nöjda med det faktum att Obama lägger sig i interna palestinska maktrelationer och kräver att den palestinska myndigheten ska sluta samarbete med Hamas. Det där kan man tycka vad man vill om förresten, Hamas valdes till att styra och där börjar ytterligare ett problem med hela processen.
I fredsprocessen på Nordirland kom dom stora genombrotten när man började samtala med Sinn Fein. I Nepal minskade våldet betänkligt när maoisterna bjöds in i det politiska finrummet. Det finns alltså tydliga exempel där rörelser som ansetts omöjliga att ha att göra med pga deras våldsanvändning har neutraliserats som vapenbärande organisationer i och med att man faktiskt bjudit in dom i den politiska värmen och gett deras politiska kamp legitimitet. Kanske är det dags att sträcka ut en hand till hela den palestinska politiken och börja föra samtal? Obama vill välja sin motpart bland palestinierna och för det sätter han press på Israel. Frågan är om det räcker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar