söndag 13 september 2015

Hur i hela...?

Känslan när man läser dagens ledarsidor.

Det har nog inte gått speciellt många politiskt intresserade förbi att SD bråkar en del med sitt (numera före detta) ungdomsförbund SDU den här helgen. Igår valdes Jessica Ohlson till ny ordförande för SDU och det tog inte lång tid innan moderpartiet deklarerade att man bryter med sitt eget ungdomsförbund. Att detta sker har av en del jämförts, tämligen haltande men ändå, med Socialdemokraternas partisplittring 1917. 

Oavsett vad man tycker om liknelsen är det om inte unikt så väldigt ovanligt att ett riksdagsparti bryter med sina egna ungdomar. Framförallt sättet som det sker på är förvånande. I alla fall i en organisation som gör anspråk på att kalla sig demokratisk. Till skillnad mot 1917 års brytning är det främst personliga skäl som anges snarare än politiska. Det är också uppseendeväckande att det är moderpartiet, som ska stå för stabiliteten och mognaden, som väljer att säga upp bekantskapen. Detta utan större insatser för att gjuta olja på vågorna om man ska tro dom inblandade SDU:arna. Nyckfullheten från moderpartiet är lika stor som i frågan om den så kallade "nolltoleransen" som tillämpas på besvärliga element men där personer med rätt kontakter kan glida vidare som om ingenting har hänt.

Hur som helst är det en stor inrikespolitisk händelse att ett parti, som enligt vissa mätningar i dagsläget drar var femte svensks gillande, bryter med sitt ungdomsförbund. Det är därför med förvåning som jag surfar in på dom sex stora tidningsdrakarnas ledarsidor idag. Inte en enda ledare i SvD, DN, GP, Expressen, SDS eller Aftonbladet tar upp saken. Inte tillstymmelsen till kommentar möter dagens läsare. Istället är det sedvanligt gnäll om åsiktskorridoren och migrationsfrågor som dominerar tillsammans med vånda över att engelska Labour har valt en äldre manlig marxist till partiledare. 

Jag måste säga att jag tycker detta är rätt skrämmande. Samtidigt säger det en del om det navelskåderi som våra ledarsidor ägnar sig åt. Att inte klara av att kommentera en händelse som inträffar så där nån gång per sekel är rätt svagt. Tyvärr är det inte speciellt förvånande. Rapporteringen om SD är inte speciellt bra. För vilket annat parti hade kunnat dra in 53 miljarder kr i bidrag till kommunsektorn i sitt budgetförslag och komma undan med det nästan helt utan kommentarer? Det är inte utan att man känner att många ledarskribenter uppfattar SD som nyttiga idioter. Så som högern alltid har uppfattat den typen av rörelser. Tyvärr glömmer högern alltid att dom där nyttiga idioterna är extremt farliga också...

*****

tisdag 4 augusti 2015

Terrorresenärer går fria

Foto: aftonbladet.se

Det är mycket tal om terrorresor just nu. Diskussionen har pågått en tid och exploderade häromveckan när tre män blev misstänkta för att ha åkt till Syrien 2013 i syfte att begå terrorbrott. Att det är bra att frågan om terrorresor ses över är dom flesta överens om. Det är självklart att en person som åker iväg för att begå brottsliga handlingar med samhällsomstörtande syfte ska straffas för detta. Ingen ska få komma undan med grova brott mot liv och hälsa, ekonomiskt skadlig verksamhet eller rent av brott mot folkrätten.

Intressant är dock hur diskussionen böljar och åt vilket håll udden riktas. För faktum är att det nu i dagarna har uppdagats ytterligare en terrorresa där myndigheterna i det berörda landet till och med har kunnat gripa dom misstänkta. "Va?!", tänker du nog nu och undrar hur du har kunnat missa detta i medierapporteringen. Du har inte läst om några IS-krigare som begått sekteristiska illdåd i Mellanöstern. Men det är inte så konstigt. Det handlar inte om Syrien, Irak eller något annat land långt borta. Det handlar om Finland.

I lördags genomförde terrororganisationen Svenska Motståndsrörelsen tillsammans med sin finska motsvarighet en demonstration i Jyväskylä. Två svenska nazister är misstänkta för bland annat våldsamt upplopp och misshandel. Att dessa två individer har åkt utomlands för att bedriva samhällsomstörtande verksamhet är ställt utom allt rimligt tvivel. Åker man iväg för att propagera för nazismen är man knappast ute på något demokratiskt missionståg.

Men frågan är nu hur det svenska rättsväsendet kommer att agera. Förmodligen kommer rättvisan få ha sin gång i Finland och sen får dom två svenskarna avtjäna sina straff antingen i Finland eller i Sverige. Om några månader är dom fria igen och så börjar samma visa om. Att någon skulle komma på tanken att åtala dessa två personer (och deras svenska medresenärer) för att ha genomfört en terrorresa håller jag för högst osannolikt. Någon storm i media eller bland reaktionära skribenter och bloggare lär det inte heller bli. Ungefär som att samma opinionsbildare tiger väldigt tyst om att svenska nazister slåss i östra Ukraina och stoltserar helt öppet med hur många ryssar dom har lyckats skjuta ihjäl.

Det är rätt skrämmande att det råder ett sådant klimat i landet att en ideologi som bär ansvaret för 20-30 mord på lika många år inte orsakar mer än en axelryckning. Ett tydligt exempel på hur det fascistiska hotet spelas ner är den händelse som utspela sig för några veckor sedan då en nazist i Halland åkte fast, tillsammans med sin sverigedemokratiska kumpan, för att ha ett halvt ton sprängmedel i sin ägo. Eller att 12,9 % tycker att det är ok att tapetsera tunnelbanan med skrämsel- och hatpropaganda mot företrädesvis romer.

Ett bra första steg för att visa att vårt demokratiska samhälle verkligen tar kampen mot alla onda krafter som vill störta vårt samhälle ner i diktaturens avgrund vore att även åtala nazister som åker runt i världen och slåss för sin ideologi för terrorresor. Det hade kraftigt försvagat den nazistiska rörelsen och inneburit en betydande trygghetsförbättring här i vårt land.

*****

fredag 19 juni 2015

Tragiskt på så många (S)ätt i Danmark

Dags för danska S att se sig själv i spegeln på riktigt.
För mig som invånare i Öresundsregionen är det med viss avsmak som jag ser på det danska valresultatet. Danskt Folkeparti är numera Danmarks näst största parti och dom kommer med största sannolikhet återigen utgöra regeringsunderlag för en borgerlig statsminister. För trots att DF numera är nummer två i Danmark så vill dom inte sitta i regeringen. Inte nu i alla fall. Under valvakan igår var där en DF-representant som uttalade sig att dom gärna ser Kristian Thulesen Dahl som statsminister. Men inte nu. Goddag yxskaft.

DF har under mer än ett decennium tillåtits att påverka dansk politik till den milda grad att utlandsboende danska medborgare inte har rösträtt. Danmark har några av dom strängaste lagarna kring invandring i hela EU. Ändå tävlar dom danska partierna om att trumfa över varandra i invandringskritiska och rent rasistiska utspel. Logiken är den samma som Sannfinländarna kör i vårt östra grannland. Trots att Finland inte tar emot mer än nån tusen flyktingar per år så anses invandringen vara för stor och måste "begränsas".

Och det är just därför som DÖ är så viktig här i Sverige. För när glidningen väl börjat, när ett populistiskt enfrågeparti väl får sätta agendan, då kommer spiralen bara att gå neråt. Varje gång dom andra partierna anpassar sig efter enfrågepartiets förslag så kommer partiet i fråga att föreslå allt mer radikala lösningar och på så sätt flytta gränsen för vad som är möjligt att säga och göra. Att partiet sen försöker framstå som bredare genom att säga att man t ex värnar välfärden är tämligen ointressant. Det är och förblir utifrån invandringsfrågan som partiet bygger sin profil.

Jag hoppas att dansk socialdemokrati ser sig själv i spegeln och ställer frågan om deras successiva anpassning till DF inte är slut nu. För det är helt uppenbart så att det inte har fungerat. Och likt Einstein konstatera att galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

*****

söndag 17 maj 2015

En socialdemokratisk spåkula

Foto. amazon.com
Dagens Sifomätning skapar rubriker i media-Sverige. För borgerliga debattörer blir mätningen ett slagträ mot DÖ och för nyfascisterna blir den en fjäder i hatten. Att kommentera detta är tämligen meningslöst. Sedan Skånemoderaterna ställt sig bakom DÖ är frågan om DÖ ska respekteras eller ej i praktiken död. Om en moderat stämma utan Skånemoderaternas stöd skulle tvinga Anna Kinberg-Batra att riva upp DÖ skulle partiets splittras och AKB skulle förmodligen inte kunna sitta kvar. Det är Moderaterna inte beredda att utsätta sitt parti för.

Det relevanta blir istället att diskutera det som Katrine Marcal lyfter fram. Den socialdemokratiska politiken och dess varande under Stefan Löfvens ledning. Men innan en sådan diskussion sätter igång måste ändå ett grundläggande faktum klargöras. Regeringen har under sin tid vid makten regerat på en SD-stödd borgarbudget. Alltså på en politik som väljarna förkastade i valet 2014. Att då förvänta sig stigande stöd i opinionen vore mycket märkligt. Regeringen har inte kunnat tala om sin egen politik och har därutöver varit låst i en diskussion om taktiska premisser och spel under hela sin tid i Rosenbad. Någon form av sans måste därför finnas när reaktionerna kommer på dom dåliga opinionssiffrorna.

Med detta sagt blir diskussionen om den socialdemokratiska politiken lättare att föra. Förnyelse behövs men inte för att regeringens första halvår vid makten har varit kass. Den behövs för att Sverige ska kunna utvecklas i en progressiv och långsiktigt hållbar riktning. Sverige behöver hitta tillbaka till den världsledande rollen som jämlik nation som skapar tillväxt utan att slita sönder samhället.

En sådan politisk förnyelse kan aldrig ta sin utgångspunkt i enkla slagord som jobb och utbildning. För vilka politiska rörelser är emot jobb och utbildning? Det som skiljer dom politiska vägvalen tar sin utgångspunkt mycket djupare än så. För att nå förnyelse måste den rådande nyliberala hegemonin ifrågasättas och det görs med utgångspunkt från ekonomin. Den svenska socialdemokratins ekonomiska politik är idag ett sammelsurium bestående av lika delar perssonskt 90-tal och den tredje vägens globaliseringspolitik. Ska vi komma till rätta med detta måste ett antal "sanningar" diskuteras och, enligt mig, omprövas.

1. Investeringspolitiken. Sverige måste våga låna till produktiva investeringar. Gamla sanningar som att hög skuldsättning innebär låg tillväxt har visat sig inte stämma men ändå fortsätter socialdemokratin som om inget hade hänt.

2. Finans- och penningpolitiken. Överskottsmålet börjar äntligen hamna i debattens centrum. Utgiftstaket kan diskuteras. Den självständiga Riksbanken har dom senaste åren misslyckats med sin enda uppgift att hålla inflationen på två procent. Att Riksbanken bara har detta mål är också en fråga som bör omprövas. 

3. Kapitalbeskattningen. Socialdemokratin avskaffade gåvo- och arvsskatten. Borgarna avskaffade fastighetsskatten. Detta är bara tre exempel på skatter som verkar omfördelande. Att inte beskatta kapital i en tid när avkastningen på kapital återigen driver på ojämlikheten är knappast förenligt med en progressiv agenda. 

4. Socialförsäkringarna. Är villkorade trygghetssystem det i alla lägen givna svaret. När nya klasser som prekariatet växer sig allt starkare och globaliseringen gör att migrationen är större än någonsin kanske inte kravfyllda trygghetssystem är det allt annat överordnade svaret på välfärdens uppbyggnad. Kan ett omvänt tänk i form av en social investeringspolitik vara mer effektivt för samhällets välmående?

5. Skattesystemet i stort. Det är 25 år sedan dagens skattesystem sattes på plats och lite skämtsamt skulle man kunna säga att undantagen idag är fler än reglerna. Vad ska beskattas och hur ska det göras i morgondagens Sverige? Det är en fråga som måste diskuteras djupgående.

6. Globaliseringen. Vad innebär globaliseringen och är den relevant i den form den har diskuterats under snart 20 år? Globaliseringen sågs som alltings lösning när den kom. EU och andra mellanstatliga institutioner skulle lösa all världens problem. Idag vet vi att globaliseringen framförallt följt nyliberalismens agenda. Hur ska ett progressivt parti förhålla sig till detta?

Min lista ovan är på intet sätt ett anspråk på någon heltäckande bild av vad som måste diskuteras för att socialdemokratin ska kunna förnyas. Men jag tror att dessa sex delar måste vara med i en diskussion framöver. Framförallt tror jag att det är nödvändigt att redan nu på kongressen 2015 ta avgörande steg mot att slita av oss den ekonomiska överrock som vi burit sedan 90-talet. Först då kan vi börja tala om reella skillnader mellan socialdemokratin och alla andra politiska alternativ i svensk inrikespolitik. Det skulle också ge oss verktyg att på riktigt lyckas med slagorden om full sysselsättning och en utbildnings- och välfärdspolitik för morgondagens människor.

*****

torsdag 30 april 2015

Den moderata tumskruven åker fram

Foto: Nordiska Museet
Så kom det då. Ett förslag från Moderaterna om att förbjuda tiggeri. Inte helt, inte allt, men tillräckligt för att kunna säga att partiet är för någon form av förbud. Förbudet slår an en ton som är ganska förväntad. Det är det "organiserade tiggeriet" som ska angripas. Att människor samarbetar är alltså problemet. Var och en kan ha det för jävligt men om dom går samman i ett kollektivt så måste Moderaterna sätta stopp för det. Det är samma logik som ligger bakom borgerlig aversion mot fackföreningsrörelsen.

Att M väljer just "organiserat" som begrepp är inte särskilt förvånande. I tiggerifenomenets början här i landet var det "kriminella gäng" som låg bakom det hela. Men när bland annat Stockholmspolisen gick ut och motbevisa den skrönan så blev det svårt att driva tesen om att hela rasket var organiserad brottslighet. Dessutom har vi redan idag en lagstiftning kring till exempel människohandel och utpressning. Varför Moderaternas förslag skulle göra någon skillnad i förhållande till dessa lagar kan inte partiets företrädare svarar riktigt på heller.

Men det blir ganska snabbt problem även med begreppet organiserat. Vi vet att många av dom som kommer hit är från samma släkt eller från samma by. För dessa människor är det självklart att samarbeta. Genom att förbjuda organisering skulle det innebära att samarbete dom emellan förbjuds. Likaså kan man fundera på om Helsingborgs stads lösning med att samla EU-migranter på en camping skulle accepteras. Staden organiserar hela tiggarkollektivet, ombesörjer deras grundläggande möjligheter till dusch och tvätt samt skänker någon form av värdighet till dessa utsatta människor. Med det moderata förslaget på plats kan knappast en sådan organisation tillåtas.

Jag ska dock säga att jag kan tycka att den del som handlar om avhysning är en viktig del i diskussionen. Det är inte rimligt att markägare hamnar i kläm för att någon slår upp ett tältläger på deras mark. Avhysningen måste kunna verkställas snabbare och lättare. Men att kommunen skulle få personal med den typen av polisiära befogenheter är inte rätt väg att gå. Samordningen mellan olika myndigheter och förenkling i själva processen däremot kan vara till stor hjälp.

Konsekvensen av att Moderaterna nu tar detta steget blir förmodligen inte mer än en legitimering av dom som vill förbjuda tiggeriet helt. För i den här debatten finns det alltid någon som vill gå längre. Det finns alltid någon som kan skruva åt tumskruvarna lite till och varför välja en mjäkig väg när hårdhandskarna kan tas på?

*****